Emma Green Tregaro hoppade imorse kval i höjdhopp, Emma och kval brukar vara en bra kombination, och så även idag! Hon tog sig lätt till sin tionde raka utomhus final i mästerskap!! 

För att vara precis så har hon bara missat en final inomhus, det var 2012 i IVM, då kom hon nia i kvalet, och topp åtta gick till final. 

Men det som är det som väcker mest uppmärksamhet kring Emma nu, är hennes sätt att stå emot homofobin som råder i Ryssland. Hon har nämligen målat sina naglar i regnbågens färger, dvs., Pride. 

"För mig kan kärlek till en annan människa aldrig vara fel" var Emmas ord om varför hon stod upp för det. 

Hon har nästan fått svara på mer frågor om det än m hennes höjdhoppning, men vi hoppas att det inte påverkar henne för mycket! 

Idag var det bara ett förmiddagspass på VM, och jag tänkte berätta om herrarnas längdhopp. 

Michel Torneus tävlade för Sverige, det gick dock inte alls bra för honom. 

Förra året och i vintras så hade Michel en bra säsong, och var stupsäker på längder över åtta meter, men så fick han en skada i foten, och det satte sig mentalt. 

När utomhus säsongen började så stämde ingenting, men det tänkte man inte på, utan tänkte "Det är bara början, det blir bättre", men det blev inte bättre, och våra förväntningar på honom inför VM var borta.

Men idag var kvalet, första hoppet var på 7.75 och det såg än mer mörkt ut när nästa hopp var 7.71 Inför sista kvalhoppet var han illa ute, men vips var han uppe vid åtta meter. Trodde vi. Röd flagga, och VM för Michels del var där med slut. 

Det som var tråkigt var att det var övertramp med några ynka centimeter, tråkigt, tråkigt.

Frågar man mig vem den största kvinnliga idrottsprofilen under 2000-talet är, så svarar jag självklart Carolina Klüft, och det är det nog otroligt lätt att göra som svensk. Hon blixtrade till, och sedan så var hon en lysande stjärna i sex utomhusmästerskap och i en hel del inomhusmästerskap. Hon vann allt som gick att vinna. Det enda som hon inte gjorde var att slå världsrekord.

Jag tror det är där problemet kommer, till att internationella personer skulle utse Carolina till den största kvinnliga idrottsprofilen, det där världsrekordet blev aldrig hennes, hon var nära, men inte riktigt enda fram. Det är där Jelena Isinbajeva går om Carolina. Det är där som hon blir den bästa. Det är självklart svårt att jämföra när de inte håller på med samma sport, men samtidigt så har Jelena det där världsrekordet som Carolina aldrig fick. Jelena hade det inomhus också, tills Jennifer Surh slog det. Med det världsrekord som Jelena har utomhus kommer att stå sig länge tror jag. Man hoppar inte 5.06 hur som helst, och det behövs minst 5.07 för världsrekord. Ingen har varit i närheten, förutom Jelena själv. Igår. Efter att ha säkrat guldet så lägger hon upp ribban på världsrekord höjd, och det var helt seriöst. Man kunde tro att det var för att bara visa att hon var där och att hon hade vunnit. Men det var tre seriösa försök, som inte gick vägen, men hon var lika glad för det. Gammal gymnast som hon är, så gjorde hon både hjulade hon, och gjorde en flickis och en volt! Hon var glad på ett sätt hon aldrig varit förut.

Om nu detta var hennes sista framträdande så tack Jelena! Tack för showen Jelena Isinbajeva! 

Jag har inte riktigt pratat klart om Jelena Isinbajeva, och hennes otroliga guld! 

Hon förtjänar all uppmärksamhet som hon får för tillfället! 

Detta VM har utsättits för en stor skräll i herrarnas stavhoppsfinal. Men publiken hade släppt det och var nu helt fokuserade på damernas stavhoppsfinal. Jelena var den stora finalen, alla andra var bara irriterade småkryp som kunde ställa till problem för henne. Hon började som Renaud Lavillenie gjorde i herrarnas final, prick en meter lägre så rev hon första försöket på 4.65 Men till skillnad från Renaud så lyckades Jelena rädda upp allting på ett väldigt fint sätt, och lyckades förverkliga både hennes och publikens största önskan. Nog för att Jelena Isinbajeva vann ett brons vid OS förra året, och ett guld vid inomhus VM 2012, men just den där underbara känslan av att vara bäst en hel säsong saknade Jelena, det känslan hade hon inte känt på flera år. Men på hemmaplan lyckades hon, det var extremt mycket vilja, hon ville visa att hon inte var slut, att hon fortfarande kunde prestera på en hög nivå! 

Det Jelena gjort för det här mästerskapet är det som Usain Bolt gjort för tidigare mästerskap. Gjort mästerskapet värt att komma ihåg. Usain Bolt och Jelena Isinbajeva tänker anslagstavlor i Moskva, det är dem som alla talar om. Men ledsen Bolt, nu spelar det ingen roll att du vann guld på 100 meter eller vad du gör på 200 meter. Mästerskapet, detta VM har redan fått sin höjdpunkt. Jelena Isinbajeva har för all framtid skrivit in sig i historieböckerna som atleten som fick mer uppmärksamhet än självaste Usain Bolt, det är få förunnat att lyckas med det. Det har nog aldrig hänt innan. Men nu gjorde hon det. 

Som den känslomänniska jag är så satt jag hemma framför TV:n och grät under hela finalen, jag grät först för att det såg ut som att hon inte skulle vinna. Sedan grät jag av lycka när konkurrenterna rev ut sig, och när Jelena rusar iväg i lycka och gör volter och allt möjligt, då rinner tårarna, då kunde jag verkligen inte hålla tillbaka dem. Jag har alltid gillat Jelena Isinbajeva som atlet och sportikon! 

JELENA ISINBAJEVA är stavdrottningen nummer ett genom tiderna. Hon har vunnit allt som går att vinna inklusive 27 (!!) världsrekord. Men så kom den mentala kollapsen för fyra år sedan och sedan dess har hon inte varit sig lik. Men ikväll hemma på Luzjniki-stadion i Moskva inför en galet engagerad hemmapublik stämde det! Hon rev men kom tillbaka och rev men kom tillbaka och till slut stod hon där som vinnare i sitt första utomhusmästerskap på fem år. Stort är att vinna och ännu större att komma tillbaka och göra det igen! 
Och hur slutade tävlingen?
Jo, efter att ha tagit 4.89 i första säkrade hon guldet och besegrade OS-ettan Jennifer Suhr, världsettan Yarisley Silva, Diamond League-vinnaren Silke Spiegelburg och VM-ettan Fabiana Murer och försökte sedan på världsrekordhöjden 5.07 och var nära i andra och tredje försöket! En magisk kväll som kanske innebär slutet på hennes sagolika karriär?

Jelena Isinbajeva är nog världens gladaste person just nu! Då menar jag verkligen världens gladaste!! 

Det är VM i Moskva, och det hemmaplan för henne! 

Hon har precis vunnit guld i stavhopp, och det är hennes första guld i ett globalt utomhusmästerskap sedan OS 2008, och det betyder verkligen sjukt mycket för henne! 

Hon jobbade verkligen in sig i tävlingen, rev en gång på ingångshöjden 4.65, men tog i andra. Hon låg då fyra, det spelade ingen roll att hon tog 4.75 i första för det gjorde dem före henne också. Eller jo, hon tog sig upp till tredjeplatsen. 

På 4.82 tog hon höjden i andra, men det gjorde Jennifer Suhr också, och låg fortfarande före henne. 

På 4.89 var det Jelena och ingen annan, Jelena flög över ribban med sådan luft så det hade räckt till 5 meter. De andra som var kvar rev ut sig, och yran var total! Helt enormt vilket jubel hon fick, var enda en på stadion jublade åt henne! 

Hon försökte på världsrekord 5.07, hon har världsrekordet på 5,06 meter sedan innan, och det stod sig. 

Men att inte tagit ett guld i utomhusmästerskap sedan 2008, och nu göra det på 4.89 i VM på hemmaplan, det är helt otroligt! 

Det kan vart så att detta var hennes sista mästerskap, kanske sista tävling, och då är ett guld på hemmaplan helt enormt att toppa en stålande karriär med!! 

Med detta guld har Jelena satt stämpeln för detta VM, det spelar nu ingen roll vad Usain Bolt gör på 200 meter, det spelar ingen roll att Usain Bolt vann guld på 100 meter. 

Det som skriver detta VM är att Jelena Isinbajeva tog guld. 

Hon är som bäst när det gäller som mest. 

Hon är som bäst när det betyder som mest!! 

Abeba Aregawi sprang för ett tag sedan semifinal på 1500 meter! 

Det gick väldigt bra och hon tog sig lekande lätt vidare till final! 

Det som är lite skrattretande är att de andra försökte utmana henne, men så tryckte hon till lite, och var sådär lagom före de andra! 

Finalen är på torsdag, och då hoppas vi på "Du gamla du fria"!

Jag tycker det är otroligt viktigt att man har en förebild, det behöver inte vara en kändis, men sina föräldrar, syskon, en vän, lärare, mor och far föräldrar, ja en person som man kan se upp till. 

I mitt fall är det Emil Jönsson, jag bedårar verkligen honom, och han är otrolig i mina ögon. 

Det var 2010, OS, semifinal i sprint. Emil Jönsson är där, jag hade ingen aning om vem det var. Men när jag såg honom på startlinjen så fick jag känslan av "hjälte", det var det första som kom upp i mitt huvud. I semifinalen så åker Emil ut, norrmän förstör det roliga igen, som vanligt. Jag började smågråta, och om mamma och pappa visste vad det skulle leda till, så hade de nog stängt av TV:n och sagt att jag inte fick titta igen. Men från och med den dagen var jag fast för honom, Emil Jönsson "hjälte". 

2011, VM i Holmenkollen, och Emil var en av favoriterna i sprinten, denna gång tog han sig till final, norrmännen satt inte stopp för honom, inte än. 

En bit in i loppet så sticker en svensk, men det är fel svensk, det är inte Emil, utan Marcus Hellner, okej tänkte jag, det är väl trevligt det också, bara norrmännen krossas. 

Marcus håller, och Emil är uppe på andra platsen. Dubbelt svenskt. I alla fall ett tag till. Jag hinner precis jubla åt Marcus som krossade allt och alla, när jag hör publiken jubla. Jag kollar lite längre bak i bilden, där förstör grisen (som jag valt att kalla Petter Northug) Sveriges dubbel. Han spurtar ner Emil, och då var den glädje som jag nyss kände för Marcus helt borta, jag grät som en tok och var helt förstörd. Tills jag insåg att Emil ändå fått ett brons, hans första mästerskapsmedalj, och den tunga sviten av att inte lyckas på mästerskap var bruten. 

I mars 2011 åkte jag och pappa till Falun på Världscup avslutningen, och det var en av de bästa dagar i mitt liv. Jag fick se Emil Jönsson med egna ögon, lyckan var total, att stå med bara ett staket mellan, det var otroligt, helt otroligt.

Det var otroligt tills det jag ska berätta nu. 

Söndagen 24/3-2013 är för evigt skrivet i mitt hjärta, för evigt, kommer aldrig glömma den dagen. ALDRIG.

Pappa och jag åkte till Falun för att kolla på den sista dagen av skidsäsongen 12/13. Det var jaktstart, och vid det här tillfället är min tokighet eller vad man nu ska kalla det i Emil Jönsson helt enorm, det räckte att se honom testa skidor så började jag gråta. Jag har nu i efterhand fått berättat för mig att folk runt omkring kollade skumt på mig, men det orkade jag inte tänka på Jag såg Emil Jönsson med egna ögon, det var alldeles för länge sedan. 

Det var helt otroligt att se honom åka, och jag stod och skrek under hela loppet. 

När tävlingarna var slut så fick jag autograf av några stycken på stadion, men ingen svensk, men jag och pappa gick tillbaka mot bilen, när pappa sa, "kom vi går hitåt". Jag visste inte vad han ville få det till, men lite fundersam gick jag efter honom. Vi kom fram till dit alla svenska åkare var, och pappa sa gå fram och ta autograf, men jag ville inte störa. Men det var en ledare som såg att jag stod där, och frågade "Vill du ha autograf?" Ja, lyckades jag få fram, han frågade av vem, och jag sa Emil. Han sprang runt och letade efter Emil, men hittade honom inte, och då sa Anna Haag att han var och tog kort eftersom att han vunnit sprintcupen. 

Under tiden jag väntade på Emil så fick jag autograf av alla andra svenskar. Sedan kom Emil, han pratade i telefon så jag kunde inte gå fram direkt, men jag började gråta som en jag vet inte vad. Anna Haag gick förbi och kollade på mig och började skratta, hon är ju ihop med Emil, så hon tyckte nog det var roligt att någon grät av lycka av att se honom. 

När Emil pratat klart, nästan puttade pappa fram mig, jag var nästan handlingsförlamad. Jag gick fram och lyckades få ur mig "Kan du skriva?" "Självklart" sade han och så skrev han, och jag grät, även om jag försökte lugna ner mig. 

När han skrivit lyckades jag få ur mig "Får jag ta ett kort med dig?" jag vet inte hur jag fick ur mig det, jag var helt i chock, men jag lyckades. När han sa ja, så skulle jag räcka över kameran till pappa, men kunde knappt det, jag skakade, så sjukt mycket, men han fick den, och tog kort, och innan Emil satte sig, så kramade han mig, då dog jag lite. Så sjukt lycklig!! 

När vi gick till bilen sedan så stoppade pappa Robin Bryntesson och jag tog kort med honom också, och pappa sa till Robin "Hon är så uppe i varv nu, så det är helt otroligt", "Men jag har ju sett Emil" sa jag. Robin svarade då "Äh, han är inget att se". Men han såg vad glad jag var, så han skrattade bara! 

Det var hur som helst den bästa dag jag någonsin haft, och jag kommer alltid komma ihåg den dagen! 

Tack Falun, tack för att du gjorde min dag, 24/3-2013, jag glömmer dig aldrig!

Ett foto som vi tog. Jag var så sjukt lycklig så jag inte kunde sluta le. Jag hade precis gråtit innan bilden togs också.