För ett år sedan grät jag, med ett tomt hål inom mig. Jag är en sådan otrolig sportmänniska, jag sörjer med atleterna när det går dåligt för dem, jag kan bli riktigt, riktigt ledsen och det kan vara väldigt svårt för mig att släppa det.

Igår grät jag igen, på grund av samma människa, men av en helt annan anledning. Jag log inombords, denna gång var allting av ren sann glädje. På samma vis som jag sörjer med atleterna när det inte går bra, på samma vis gläds jag med dem i medgång. Jag blir så otroligt lycklig, och jag får nypa mig själv, så att jag kommer ihåg att jag inte känner dem, utan är en väldigt ivrig suport.

När Sarah simmade igår var jag otroligt nervös, jag önskade henne verkligen en framgång. Att hon ännu en gång skulle få titulera sig världsmästare, eller i alla fall få stå på en mästerskapspall, och känna den lyckan ännu en gång.

Sarah öppnade fort, men inte snabbast, men när hon bara var 34 hundradelar efter danskan vid 50 meter, kände jag det, det skulle bli guld, hon skulle få den sköna revanschen, och hon skulle få bevisa att hon kan resa sig och vara bättre än någonsin. När Sarah utbrast i ett glädjevrål då såg man vad hon kände. Att det var en enorm lättnad, och en stor lycka, och en väldigt skön guldmedalj.

Mitt i all guldyra så gjorde Jennie Johansson ett väldigt bra lopp och tog sig till final på 100 meter bröstsim, och hur starkt det än var, så blir det så litet när man precis sätt Sarah vinna guld. Det som var fantastiskt på 100 meter bröstsim, var 16 åriga Rūta Meilutytė. Hon simmade snabbt som en kanon, och slog världsrekord. Förra året i OS, hade vi gapat ännu mer än vi gör i år, då hade vi inget guld, och hur fantastisk Rūta Meilutytė än är, så känner vi inte samma glädje i år med henne, som när hon vann OS-guld förra året. Men lita på att hon kommer simma snabbt i finalen ikväll, och antagligen lämna konkurrenterna bakom sig.