Jag tycker det är otroligt viktigt att man har en förebild, det behöver inte vara en kändis, men sina föräldrar, syskon, en vän, lärare, mor och far föräldrar, ja en person som man kan se upp till. 

I mitt fall är det Emil Jönsson, jag bedårar verkligen honom, och han är otrolig i mina ögon. 

Det var 2010, OS, semifinal i sprint. Emil Jönsson är där, jag hade ingen aning om vem det var. Men när jag såg honom på startlinjen så fick jag känslan av "hjälte", det var det första som kom upp i mitt huvud. I semifinalen så åker Emil ut, norrmän förstör det roliga igen, som vanligt. Jag började smågråta, och om mamma och pappa visste vad det skulle leda till, så hade de nog stängt av TV:n och sagt att jag inte fick titta igen. Men från och med den dagen var jag fast för honom, Emil Jönsson "hjälte". 

2011, VM i Holmenkollen, och Emil var en av favoriterna i sprinten, denna gång tog han sig till final, norrmännen satt inte stopp för honom, inte än. 

En bit in i loppet så sticker en svensk, men det är fel svensk, det är inte Emil, utan Marcus Hellner, okej tänkte jag, det är väl trevligt det också, bara norrmännen krossas. 

Marcus håller, och Emil är uppe på andra platsen. Dubbelt svenskt. I alla fall ett tag till. Jag hinner precis jubla åt Marcus som krossade allt och alla, när jag hör publiken jubla. Jag kollar lite längre bak i bilden, där förstör grisen (som jag valt att kalla Petter Northug) Sveriges dubbel. Han spurtar ner Emil, och då var den glädje som jag nyss kände för Marcus helt borta, jag grät som en tok och var helt förstörd. Tills jag insåg att Emil ändå fått ett brons, hans första mästerskapsmedalj, och den tunga sviten av att inte lyckas på mästerskap var bruten. 

I mars 2011 åkte jag och pappa till Falun på Världscup avslutningen, och det var en av de bästa dagar i mitt liv. Jag fick se Emil Jönsson med egna ögon, lyckan var total, att stå med bara ett staket mellan, det var otroligt, helt otroligt.

Det var otroligt tills det jag ska berätta nu. 

Söndagen 24/3-2013 är för evigt skrivet i mitt hjärta, för evigt, kommer aldrig glömma den dagen. ALDRIG.

Pappa och jag åkte till Falun för att kolla på den sista dagen av skidsäsongen 12/13. Det var jaktstart, och vid det här tillfället är min tokighet eller vad man nu ska kalla det i Emil Jönsson helt enorm, det räckte att se honom testa skidor så började jag gråta. Jag har nu i efterhand fått berättat för mig att folk runt omkring kollade skumt på mig, men det orkade jag inte tänka på Jag såg Emil Jönsson med egna ögon, det var alldeles för länge sedan. 

Det var helt otroligt att se honom åka, och jag stod och skrek under hela loppet. 

När tävlingarna var slut så fick jag autograf av några stycken på stadion, men ingen svensk, men jag och pappa gick tillbaka mot bilen, när pappa sa, "kom vi går hitåt". Jag visste inte vad han ville få det till, men lite fundersam gick jag efter honom. Vi kom fram till dit alla svenska åkare var, och pappa sa gå fram och ta autograf, men jag ville inte störa. Men det var en ledare som såg att jag stod där, och frågade "Vill du ha autograf?" Ja, lyckades jag få fram, han frågade av vem, och jag sa Emil. Han sprang runt och letade efter Emil, men hittade honom inte, och då sa Anna Haag att han var och tog kort eftersom att han vunnit sprintcupen. 

Under tiden jag väntade på Emil så fick jag autograf av alla andra svenskar. Sedan kom Emil, han pratade i telefon så jag kunde inte gå fram direkt, men jag började gråta som en jag vet inte vad. Anna Haag gick förbi och kollade på mig och började skratta, hon är ju ihop med Emil, så hon tyckte nog det var roligt att någon grät av lycka av att se honom. 

När Emil pratat klart, nästan puttade pappa fram mig, jag var nästan handlingsförlamad. Jag gick fram och lyckades få ur mig "Kan du skriva?" "Självklart" sade han och så skrev han, och jag grät, även om jag försökte lugna ner mig. 

När han skrivit lyckades jag få ur mig "Får jag ta ett kort med dig?" jag vet inte hur jag fick ur mig det, jag var helt i chock, men jag lyckades. När han sa ja, så skulle jag räcka över kameran till pappa, men kunde knappt det, jag skakade, så sjukt mycket, men han fick den, och tog kort, och innan Emil satte sig, så kramade han mig, då dog jag lite. Så sjukt lycklig!! 

När vi gick till bilen sedan så stoppade pappa Robin Bryntesson och jag tog kort med honom också, och pappa sa till Robin "Hon är så uppe i varv nu, så det är helt otroligt", "Men jag har ju sett Emil" sa jag. Robin svarade då "Äh, han är inget att se". Men han såg vad glad jag var, så han skrattade bara! 

Det var hur som helst den bästa dag jag någonsin haft, och jag kommer alltid komma ihåg den dagen! 

Tack Falun, tack för att du gjorde min dag, 24/3-2013, jag glömmer dig aldrig!

Ett foto som vi tog. Jag var så sjukt lycklig så jag inte kunde sluta le. Jag hade precis gråtit innan bilden togs också. 

  Så här BRUKAR pallen se ut efter herrarnas stavhopp, BRUKAR. 

Idag blev det inte så, inte alls, eller jo, samma människor på pallen, men helt olikt vad det brukar vara.  

Björn Otto som typ jämt kommit tvåa kom idag trea. 

Raphael Holzdeppe som brukar komma trea, han vann (!) jag är chockad, helt chockad. 

Renaud Lavillenie brukar jämt vinna, han hade en konstig dag, men samlade ihop sig och tog ett silver, och saknar VM-guld... Renaud Lavillenie skulle ju egentligen bara dit och "hämta hem guldet". Han var så stor favorit, så ingen har väl varit större favorit någon gång, eller kanske Carolina Klüft i sjukamp, men utöver henne. 

Men vi avslutar med en bild på vinnaren, Raphael Holzdeppe!

Alhaji Jeng ska snart hoppa final i stavhopp, där en viss fransman är lite jättestor favorit. 

Men nu har det kommit tråkiga nyheter, Alhaji har precis fått ont i hälsenan och kunde inte hoppa in med full ansats, det är ju lite tråkigt. 

Vi får hoppas att han kan ladda om och hoppa någorlunda bra, skulle vara trevligt med topp åtta!